Ansökan

London – konst och dimma

Strax intill St Pancras tempelliknande järnvägsstation i rött tegel ligger Journey´s King´s Cross vandrarhem på Caledonian Road. Där hade Domen Konstskolas sin bas under sex novemberdagar 2008. Låga, slitna hus, tung trafik, pubar, thailändska restauranger och arbetarfik med ägg och baconfrukost låg spridda längs den långa, raka gatan. Caledonian Road fortsätter norrut mot förorterna, men om vi istället viker av söderut mot centrum, befinner vi oss snart i Bloomsburys stillsamma kvarter med polerade mässingsskyltar och pelargoner utanför de slutna husfasaderna. Under Russell Squares plataner kan man ta en kaffe på uteserveringen och betrakta den blandade skara Londonbor som passerar på grusgångarna genom parken. Strax intill sopar en nitisk fastighetsskötare trottoaren, höstlöven har knappt börjat falla.

I British Museums oändliga salar visas allt från den egyptiska Rosettastenen till de assyriska lejonjakterna från 600-talet f. Kr. Statuephilia, samtida brittisk skulptur, visas insprängt i samlingarna. Här har Marc Quinn gjort en skulptur av fotomodellen Kate Moss i rent guld, en korsning av indisk gudinna och grotesk gummimänniska. Ron Muecks silikonhuvud i övernaturlig storlek vilar under stenguden Hoa Hakanaaía från Påskön. Hakanaaías stränga ansikte överskuggar naturtrogenheten i Muecks detaljerade arbete. I en annan sal visar Tim Noble och Sue Webster ”Dark Stuff”, där skelettdelar av många olika djur fogats ihop till skräckinjagande huvuden. Med hjälp av en sinnrik belysning bildar fågel- och råttskeletten en skuggbild av två pålade huvuden på väggen bakom. I de gamla gallerierna på museet står kopior av grekiska skulpturer inne naturaraliekabinetten, här finns dyrbara böcker som berättar om hela världen och sällsamma snäckskal och koraller vilar på underlag av blå sammet. I en monter ligger Maria Sibylla Merians bok med akvareller från Surinams och Venezuelas djurvärld.

Helt andra djur ser vi i Francis Bacons stora retrospektiv på Tate Britain. Här finns den vita hunden målad i en grön cirkel i ”Study of a Dog”, babianen med de imponerande hörntänderna i ”Study of a Baboon”, ett minne från Bacons resa till systerns farm i Sydafrika. Andra målningar som fastnar är studien av Van Gogh och målningen av det förlamade barnet som går på alla fyra, en parafras på ett av Muybridges fotografier. I ett separat rum visas några av Bacons hopknycklade skisser - tummade och färgfläckade fotoförlagor, tidningsurklipp och sportbilder.
Nedanför Tate Britain breder Themsen ut sig. Det är ebb, och nu blottas den dyiga bottnen. På några pålar sitter skarvarna och torkar sina vingar. Några turistbåtar glider förbi en gammal pråm och i den disiga blågråa skymningen lyser Big Bens smörgula urtavla.

Brasilianaren Cildo Meireles har gjort en stor och mångfacetterad utställning på Tate Modern. En av sju installationer är ”Mission (How to Build Cathedrals)”, där Meireles lagt en kvadrat av 600 000 kopparmynt på golvet och hängt ett kvadratiskt tak av 2000 lårben från djur ovanför. De bildar tillsammans ett gyllene rum, som är svårt att slita sig ifrån.
Konstverket är en kritik av missionärernas verksamhet i Brasilien, pengarnas makt och försöken att ersätta indianernas påstådda kannibalism med förtärandet av Kristi kött och blod vid nattvarden.

Alldeles nytt är Saatchi Collection i Chelsea. Som öppningsutställning visas ”The Revolution Continues”. Charles Saatchi, reklammagnaten, sålde sin tidigare konstsamling för att köpa in det senaste från Kina. I stora, ljusa salar visas här stort antal kinesiska konstnärer, mestadels skulptur och måleri. Liu Weis stora verk ”Love it! Bite it!” är en hel stad, helt tillverkad av hud, samma slags hud som används till tuggben för hundar. Skrynkliga, vacklande byggnader hopfogade av den halvt transparanta huden. Associationerna går till ett jättestort byggmekano av alabaster, eller något annat ädelt material.
Zhang Huan visar ett gigantiskt människohuvud av aska, den sorts aska som kommer från rökelse. En matt gråbrun skalle med slutna ögon, där resterna av rökelsepinnarna sticker upp som spridda hårtestar uppe på skallen.

Sam Taylor-Wood visar sin nyaste video ”Sigh” på Whitecube Gallery nära Picadilly. På åtta stora filmdukar placerade runt rummets väggar ser den förvånade galleribesökaren en orkester spela ett musikstycke utan instrument. Musiken av Ann Dudley klingar klingar ut genom högtalarna - musikerna, grupperade i dirigent, stråkar, slagverk, blåsare o.s.v. spelar som på riktigt, fast utan instrument. Det är konstigt och suggestivt på samma gång. Musikerna följer dirigentens anvisningar med blicken och allt är helt synkroniserat. Magiskt var ordet.
På översta planet visar Taylor- Wood landskapsfotografier från Yorkshires ödsliga hedar, inspirerade av Emily Brontës roman Svindlande höjder. Ett ensamt träd på en höjd, insvept i dimma – samma dimma som sveper in Lord Nelson i rå fuktighet, där han står helt ensam på sin pelare på Trafalgar Square. Han huttrar och knäpper rocken.

London Bilder